Den 14 mars ankrade vi på Valparaisos redd. Valparaiso var för en trettio år sedan, då ”Eugenie” hälsade på där, illa anskrifven, men så var det icke nu, den har gått framåt med stora steg. I förhållande till bildstoder, så var det den rikaste stad i världen i afseende på sin storlek. Där hade utspelats krig emellan Chile och Peru; chileanerna En egendomlighet för staden är de frivilliga brandkompanierna, tio till antalet. Hvarje i staden boende nationalitet, och det rätt många, hade hvar och en sitt eget kompani. Kompanierna rekryterades af unga, raska män af rekommenderad familj; öfver hvarje sprutbod hade kompaniet sin klubblokal där aftonens timmar kunna på ett angenämt sätt tillbringas. (En kompanichef var halfsvensk och hette Schröder). Bland minnena i Valparaiso kommo vi till ett ställe som heter Hissen och där bodde hyggliga svenskar; en kapten Lund, som var mycket intresserad för oss och gaf oss upplysningar om Chile. I land kommo vi och roligt hade vi på ett danshus — lite vederkvickelse behöfver en sjöman. Det var många som hade glada minnen härifrån, men kryssmärsgasten Håkansson ifrån Stockholms station ådrog sig en sjukdom som han ej blef fri ifrån och ett år efter vår hemkomst afled han under svåra plågor. Sjukvårdarna som varit rätt mycket lediga till Valparaiso, fingo jämn sysselsättning hädanefter. Det kolades ombord, och därefter fejades och putsades af alla krafter. Det skulle blifva bal ombord, en trettio personer, däribland en del svenskar, bland dem släktingar till en i Stockholm bosatt familj; det spelades upp till dans, och vi skådade de svartögda skönheterna, huru de i valsen älskade sina kavaljerer. Särskildt har jag i mitt mmne bilden af en liten miss som en officer frågade: hva’, gick det bra. Hon svarade — pytt, fick du veta det. Allmänt jubel. De unga chileanskorna hade fått lärt sig några glosor och fraser på svenska

Valparaiso är en stad i republiken Chile, en stat, ungefär så stor som Norge och med omkring två millioner invånare, bestående mestadels av civiliserade indianer och "kulörta". [...] Här hade vi ganska mycket att ombestyra. Sålunda kolade vi, togo in proviant och hade ansättning på det stående godset. Därefter ommålades vår kära fregatt, både inom- och utombords. Under tiden hade Prins Bernadotte avlagt ett besök hos presidenten, och det dröjde inte länge, förrän han avlade ett besök hos oss. [...]