Peru var genom det sista kriget omintetgjordt, allting låg nere. När vi förfrågade oss om chileanerna så endast ristade de på hufvudet och sågo missnöjda ut. Skärtorsdag gafs det fria vakten ett utmärkt tillfälle att i de öfverfyllda kyrkorna se och studera en mängd vackra kvinnoansikten, men genom den mörka mantill an som de buro på sina hufvuden, så var det mest näsan som blef fängslad för det svenska sjömansögat, men man passade på och tog tillfället i akt.

Efter en vecka (i Callao) anlände ett telegram från Valparaiso till chefen på Vanadis, och dess innehåll spred sig inom kort likt en löpeld bland besättningen. Telegrammet upplyste nämligen om, att en av de förrymda matroserna blivit upptäckt av svenske konsulns skrivare. Rymmaren hade senare fasttagits och var nu som fånge åter på väg med en handelsångare mot Callao. Vår stora undran över vad det skulle vara för en gynnare, som man fått fatt uti, kände knappast några gränser. Ett par dagar senare ankom handelsångaren, och strax fördes rymmaren ombord till oss. Det befanns då vara matros Bengtsson från Karlskrona, och han gjorde en enbart sorglig figur. Inte heller igenkände vi honom genast, emedan han var iklädd civila paltor. För att erhålla några salntar hade han gått och pantsatt "kronklära". Nu hade matros Bengtsson färdats som fånge över 100 mil innan han åter kom ombord på Vanadis, och som straff för sin rymning dömdes han till 8 dygns mörk arrest, så snart som Vanadis var utkommen på Stilla havet. Medelst avdrag å avlöningarna skulle han ersätta konstnaden för den pantsatta uniformen.