Torsdagen den 29:de maj var det stor fest i staden, vartill officerarna på Vanadis voro inbjudna. Då var nästan hela öns befolkning samlad som frivilliga åskådare.

Kom så den tjugonionde maj, en dag, som aldrig skall gå ur deras minne, hvilka fingo vara med om en fest, så sagolikt underbar, att blott scenerna ur »Tusen och en natt» kunna tåla en jemförelse. Klockan var 8 på qvällen,då vi högtidsklädda stego i land och genast välkomnades utaf några medlemmar af Cercle militaire. När vi promenerat ett stycke framat och just trädde in på »rue deRivoli», uppflammade en fyrverkerisol framför oss, hvilken jemte de många »bluelights» på sidorna gjorde vår väg strålande ljus. Med äkta fransysk artighet hade klubbens medlemmar ordnat sig å ömse sidor om denna gång, som genom trädgården förde fram till sjelfva klubbpaviljongen.Här mötte ordföranden, capitaine Martel, hvilken i ett helsningstal, lika gnistrande grannt som fyrverkerisolen, betygade,huru kärt det var att se oss. Sedan några larmande fanfarer tystnat, fingo vi till vår förtjusning höra (från franskamusikkåren) vår gamla, trofasta »Ur svenska hjertans djup».Den sången gjorde oss godt in i själen och bidrog icke sålitet att från första ögonblicket försätta oss i högtidsstämning,under hvilken våra sinnen blott blefvo så mycket mottagligare för de verkligt tjusande intryck, som snart skulle tränga sig på oss.