En kanot kom ut från land emot oss med fem indianer ombord; maskinen stoppades och stormärskorpralen Nordström gaf dem ett kasttag. Det var två män och tre kvinnor, utstyrda i enkel dräkt, nämligen va skinn kring axlar ooh midja. Den ena af de sistnämnda fick kasttåget i pannan, och af slaget började blodet att rinna. Vi togo dem ombord, men d®t v® lä^are sagdt än gjordt, för de kände inte igen sig bland den rasen al tolk. Sjukvårdaren Gråberg förband den sårade, samt iklädde den en skjorta som chefen skänkte till henne'. De togo plats vi spelet och fotografen passade på tillfälle och knep dem. Emot diverse bytesgods fingo de brännvin, tobak och tändstickor, men om Ni mins så föredrogo de Jönkö- Pmgs tändstickor framför Örebro. Tobak gick i dessa gentlemän som socker i en svensk barnunge; de fäste sig icke vid hvilken sort eller nummer som de begagnade, hufvudsak att de fick det i ansiktet. Damerna i kanoten voro mycket för speglar, och när de fick se sig så jublade de värre. I en annan båt vi sammanträffade med, hade de full utrustning med pilar som var af glas i trekantig form, och med sina tänder beto de dem till denna form. Dessutom fanns i kanoten fem nakna ungar som sutto och värmde sig vid en eld, uppgjord i en gryta i båtens botten. Temperaturen var -f 4 och 6 gr. C. Några wig-wams (hyddor) sågo vi också, men de voro öfvergifna före vår ankomst. Doktor Stolpe har fått ett och annat godt bidrag till etnografiska museet där hemma.

Stock dagbl: 3 män, 2 kvinnor. Tog hårprov.

Några indianer hade vi ej skådat under vårt uppehåll i Punta Arenas, och därför blevo vi glada, när vi på söndagsförmiddagen fingo en kanot med infördingar i sikte. Vi styrde genast ned på dem, Vanadis' maskin stoppades, en ände kastades, och snart låg den egendomliga farkosten längs långsidan med vår fregatt. Besättningen på denna underbara båt utgjordes av två män och tre kvinnor, alla nödtorftigt klädda. Mest förundrade vi oss över hur de kunde klara sig mot kylan i denna ytterst lätta habit, och det fanns matroser, vilka antog, att det var på grund av att de fröso som de uppgivit så vilda skrän, redan på långt håll. Kanoten bestod av tre stycken bräder samt valbarder och över denna stomme var sedan kanottyget påspänt. [...] Det var några av besättningen på Vanadis som slängde till dessa infödingar ett och annat som medförts, vilket allt uppfångades med stor begärlighet. Indianeras breda, av det svarta, toviga håret omgivna ansikte uttryckte den största råhet och därför var det ej med oblandade känslor, man skådade ner på halvnakna vildarna, där de sutto i sin enkla farkost. Sedan denna byteshandel var avslutad och infödingarna förstått att det främmande fartygets besättning utgjordes av fredliga män, lyckades det oss att förmå en av de manliga att gå ombord på Vanadis, och strax efter följde en av kvinnorna hans exempel. Det är ju möjligt att dessa voro man och hustru. Hur som helst fingo vi dem akterut där de fotograferades. Mannen stod alldeles stilla, men värre var det med kvinnan. Som tack för besväret, överlämnades därefter en skål soppa åt rödskinnen. Till att börja med försökte mannen äta med sked, men snart nog "tog naturen ut sin rätt" - både mannen kvinna döko ned med händerna i skålen, och då gick betydligt lättare för dem att få fatt i grönsakerna i soppan. När detta var gjort satte de skålen för munnen och tömde innehållet i ett enda drag. Men ännu mer presenter fingo vildarna av oss, innan de lämnade Vanadis. En av officerarna letade nämligen rätt på en av sina stärkskjortor, vilken drogs på kvinnan som med synbarligen stor glädje mottog den ovanliga presenten, ty så förtjust som hon var över denna skjorta, bleve väl knappast en officersfru över en sidenblus! Det enda de inte tyckte om var musiken, vilken fick spela ett enda stycke för dem...Ungefär en timme sedan dessa vänner lämnat oss, syntes ånyo en kanot komma bortifrån öarna och styra rätt på oss. [...] I denna båt befunno sig två män, två kvinnor, fem små barn och två hundar. Det var en vedervärdig syn att skåda dessa stackars barn [...] sitta alldeles nakna på botten av kanoten. [...] Barnens ansikten voro ej alls avskräckande, men samliga i båten, både stora som små, föreföllo dock mera djur än människor. Och den äldste av de båda männen hade det mest vederstyggliga utseende. [...] Det var rätt mycket, som vi på en kort stund tillbytt oss av dessa indiander, och det hopsamlades för statens räkning och överlämnades i sinom tid till flottans museum.

OKLART DATUM: Du skall i mina bref finna litet eller intet afvetenskapliga iakttagelser, statistik och beskrifning af främmande folks lynne och seder. Ty om vetenskap må de lärde orda (och i deras led blir jag nog aldrig inrymd);statistik är mycket nyttig, men alldeles förhexadt ledsam, daden förekommer i bref; och hvad betraffar studiet af främmande folks egenskaper, djupare sedt, tror jag knappt, att sådant medhinnes under de få dagar eller veckor, som ett fartyg besöker någon hamn, hvilken dertill ju alltid eller vanligtvis är en ort i landets yttersta kant, der främlingar mer eller mindre ofta vistas och utöfva inflytande och der man väl icke gerna kan vänta att få någon djupare inblick i de vanor, som känneteckna folket i dess helhet. — Derför— och det var derhän jag ville komma — kallprat blir det hela, huru hett det än kan vara emellanåt, då det nedskrifves; du skall få till lifs sma notiser om äfventyr, lustiga påhitt och egendomliga typer, som vi sett och komma att se på denna resa, då vi fara rundt jorden och törna emot land här och der, som en kork dansar rundt i ett handfat och stöter emot väggarna. — Forwards! [...] Några eldsländare (kanot-indianer) i sina små farkoster hafva vi mött. Men någon vidare konversation blef icke af. Slutligen kom dock en kanot ut från land emot oss. Maskinen stoppades och en matros gaf vildarne ett kasttåg att hugga fast uti. De voro två män och tre qvinnor, alla ytterst enkelt utstyrda, dels i gamla europeiska kläder, dels i plagg af inhemskt snitt, det vill säga ett eller två skinn kring axlar och midja. Man frös, när man såg dem så lätt klädda i en temperatur af + 6 till + 109 C. Emellertid hade de tillfälle att värma nyporna öfver glöden af en eld, som de uppgjort midt i bottnen af — kanoten! Och detta att alltid föra eld med sig, tror jag är karaktäristiskt för folket. En ask Örebro-tändstickor emottogs med begärlighet och gömdes noga af en manlig vilde. Möjligen hade han lika gerna sett en ask af Jönköpings tändsticksfabrik, ehuru jag i hans kläder alltid skulle föredragit Örebro. Tobak går i de här gentlemännen, som socker i en svensk barnunge, och de äro ej så synnerligt noga hvarken med sort eller nummer. Gemensamt med nordens qvinnor fann jag damerna i kanoten hafva starkt tycke för speglar. Mot en sådan bytte jag mig till en paddel. Fotografen ombord passade på och förevigade ett par af dem. [...] Man indelar i allmänhet rödskinnen härstädes uti »Horse-Indians»(ryttarfolk), som bo på patagoniska sidan om sundet, »Foot¬Indians», hvilka bebygga motsatta kusterna och Eldslandet,samt »Canoe-Indians» eller »Pecheräerna», af hvilka vi mötte representanter på sjön. Man gör klokast i att anse allesamman som ett opålitligt, fegt och på samma gång mordlystet patrask, hvarför ock vi aldrig gingo längre inåt land,utan att vara ordentligt beväpnade. En engelsk båtbesättning, som landat i ett af de smärre sunden här för ett par år sedan, blef öfverfallen af rödskinnen och till största delen massakrerad. Efter den betan tycks emellertid något engelskt örlogsfartyg hafva gifvit vildarne en lexa for framtiden, sa att de hålla sig undan, då en örlogsman nalkas kusten; vid våra ströftåg sågo vi nämligen ett par gånger rökpelare uppstiga, men indianer påträffades icke.