Söndagen den 23:dje mars hade officerarna bal ombord. Då voro många främmande personer av högt stånd inbjudna, förutom en del svenskar som bo här. Det var en stor mängd fartyg i hamnen och det mest uppmärksammade av dessa var måhända det pansarskepp, som erövrats från Peruanerna, vilka efter flera års krig slutligen besegrats.

OKLART DATUM; TROLIGEN 23 MARS: På fregatten fejades och putsades af alla krafter för att gifva våra gäster ett angenämt minne för all framtid. På utsatt timme anlände de, tjugo eller trettio, en del svenskar bland dem, slägtingar till en i Stockholm bosatt familj. Efter intagen lunch, spelades upp till dans, och nu skulle vi lära de svartögda skönheterna den svenska valsen för att sedan i utbyte mottaga kännedomen om den sydamerikanska. Fyra språk utom vårt modersmål anlitades under konversationen, och jag har aldrig på en bal hört lifligare föredrag. Vi lärde de unga chilenskorna svenska ord och fraser, och jag försäkrar dig, att det klingade som en förtrollande musik, när de, skrattande och med blixtrande ögon slogo oss i hand och enligt gifna instruktioner snarare sjöngo än sade: »god dag liten vän!» eller något annat i den vägen.Särskildt har jag i minnet qvar bilden af en miss — pytt fick du veta namnet! Och endast med yttersta svårighet kunde jag försvara den plats, jag tillkämpat mig vid hennes sida. Hon sade bland annat: »Jag skall komma till Sverige».— Var det blott en fras, yttrad för öfnings skull, eller —?—- — Godnatt! Jag känner mig rörd och kan icke skrifva längre nu.