Det skulle blifva bal ombord, en trettio personer, däribland en del svenskar, bland dem släktingar till en i Stockholm bosatt familj; det spelades upp till dans, och vi skådade de svartögda skönheterna, huru de i valsen älskade sina kavaljerer. Särskildt har jag i mitt mmne bilden af en liten miss som en officer frågade: hva’, gick det bra. Hon svarade — pytt, fick du veta det. Allmänt jubel. De unga chileanskorna hade fått lärt sig några glosor och fraser på svenska och dessa begagnade de tillfälligtvis, så munterheten den var stor, särskildt vi som stodo bakom kulisserna fick se mera än hvad de ville vi icke skulle sett. Och sa togo de god natt, bland annat sade en liten miss ”god dag lille vän, jag ska snart komma till Sverige”.Den 24 mars sitter nog ännu i de friska minnena hos de då unga löjtnanterna som icke kunde hjälpa att deras^ hjärnor blefvo förvridna den sista aftonen i Valparaiso. Vi har ju mycket att förtälja om denna stad, men man måste lämna det, och innan vi lämnade staden blefvo vi af med nio man; som vi har sport har de det bra. Darrbiand var det en kryssmärsgast Karlsson, under tilltalsordet Göta Lejon, han är polischef i Chicago. Så togo vi adjö med Valparaiso.

Den 24 mars sitter ännu i friskt minne och skall längeder bevaras af en och annan ung löjtnant inom dessa relingar, hvilken icke kan rå för eller hjelpa, att hans hjerna blef förvriden den sista aftonen i Valparaiso. Vi voro pa en liten tillställning hos en familj Eastman. Der blef dans. Nu kan jag, en liten smula lugnad, mera opartiskt anställa mina jemförande betraktelser öfver en vanlig bal hemma och denna sista i Valparaiso. Hvar påträffar jag hemma detta eldiga lif i tal och gester, behaget i uppträdande, hjertligheten, sången i talet, friheten i sättet — utan inskränkning i värdighet! De hade aldrig sett oss, aldrig hört talas om oss. Och när slutligen afskedets timma slog, tyckte vi alla, att vi kände dessa älskliga, oemotståndligt tilldragande flickor långt bättre än vi efter flera vintrars baltjenstgöring känna våra landsmaninnor, som dock tala samma språk som vi. Och så slog klockan half ett på natten och vi måsteför allra sista gången säga farväl. Så kraftigt som vara beklämda bröst mäktade frampressa ljuden, ljödo fyra hurra,näsdukar viftade och kommo kanske upp till ett och annat öga — svart eller blått — ännu några sekunder der nere vid trappan — och så sprungo vi ned till båten, som väntade oss.