Vårt mål var nu Calléo. Vi hade frisk bris

På Vårfrudagen, den 25:te mars, klockan 6 på morgonen bröto vi slutligen upp från denna angenäma stad, där vi legat i elva dygn. När vi nu bröto upp i den tidiga morgonstunden, som tillika var ganska töcknig, och arbetet ombord skulle upptagas, gjordes åter en sorglig upptäckt. Det befanns nämligen, att icke mindre än 9 av besättning funnit för gott att rymma från Vanadis.

Vi förlorade i Lissabon 3 man. I Valparaiso utfyldes dussinet af rymlingar. Hvart de togo vägen, veta vi ej. Men troligt är, att de råkat ut för personer, som hafva till födkrok att narra manskap från främmande fartyg, förmå dem att taga anställning, diktad eller verklig, vid något företag, för att sedan lemna dem åt sitt öde. Vanligen erbjuder polisen på stället all möjlig medverkan, telegram sändas åt alla väderstreck, inga ansträngningar sparas — men flyktingarne komma sällan eller aldrig tillbaka. Att de fleste af dem förr eller senare få ångra sitt tilltag, torde vara otvifvelaktigt.