OKLART DATUM TAHITI GUMNRUMSMEDLEMMARNA BJUDS TILL FRUKOST HOS "HALVBLOD": Derpå tackade vi vår artige värd för mat och dryck samt traskade sa in i villan för att bringa damerna vår hyllning. En ung miss Alexandra, som på infödingespråket heter Ma-ni-hi-ni-ki och i förtroligt lag lyssnar till »Chichie»,var så vacker, att hon med ens ändrade om hjernan hos de flesta af oss. Hennes ögon, svartare än de svartaste koloch eldigare än de rödaste glöd, flögo från den ene till den andre, antändande, hvarhelst de träffade. Blåsvart håroch en växt, smidig som gazellens, bidrogo att skapa en typ så tilldragande, att blott Limas qvinnor kunna visa motstycke. Och säkert är, att det inhemska snittet på drägten samt den fina blomsterkransen på hufvudet, från hvilken ett nästan rusande doft sväfvade ut, ingalunda gjorde intrycket mattare. I den stämning, hvari värdens goda viner försatt oss, tyckte vi litet hvar, att en svängom på blanka middagen icke vore så motbjudande, särdeles när man hade utsigt att få linda en darrande arm om Chichies midja. Och af fullaste hjerta kunde också efter dansen ett par af våra få sångare uppstämma: »Här är gudagodt att vara,O, hvad lifvet dock är skönt» Sången grep i synnerhet täcka könet djupt i hjertat, men vi kunde det oaktadt märka, att de liksom väntade på något ännu bättre, något, som kunde riktigt gå till hjerteroten. Efter ett kort krigsråd föreslog någon af oss den djuptänkta, melodisköna: »Ritsch, ratsch fidebombombom, fidebombombom, fidebombombom». Upsalakörens triumfer i Paris måste hafva varit matta emot det jubel, som stormade oss till mötes, när vi alla, sångare såväl som de, hvilka ej kunde skilja en bas från en sopran, låtit det sista skränande »bom» dö ut i ett aflägset fjerran. Något ditåt hade de aldrig hört, ropade Chichie med tårar i ögonen, och hennes påstående lär väl icke kunna jäfvas. Naturligtvis bisserades sången, hvarvid allmänt iakttogs att gifva fortissimosatserna deras rätta valör. Segerdruckna sade vi vårt värdfolk ett sista och ett allra sista farväl för den gången och gåfvo Chichie möjligast noggranna uppgifter på, huru länge fregatten skulle stanna vid Papeete, hvarpå vi, under tonerna af en från villan klingande inhemsk sång, aflägsnade oss, hvar och för sig djupt grubblande öfver något sätt att kunna före kamraterne sammanträffa med den der svartögda sylfiden. När vi sent om aftonen åter voro ombord, såg jag en ung kamrat stå lutad mot relingen akterut och sysselsatt med att blicka upp mot en stjerna, hvilken tycktes stråla alldeles öfver Papeete. »Hur står det till?» frågade jag och intog samma ställning bredvid drömmaren. »Dra’ du åt —!>» »Hm! Gör det ondt här?» Jag lade pekfingret på min panna. Han gaf mig blott en hvass blick och började småhvissla. »Eller här?» Jag lade handen på mitt hjerta. Då han grep efter sladden till storebrass, ändrade jag taktik, slog honom vänligt på axeln och sade: »Hör du, den der flickan har gjort mej litet underlig.» »Hvem?» »Chichie förstås.» Jag såg att hela hans själ var uppmärksamhet, ehuru blicken försökte antyda fullständig frånvaro af intresse. »Hvem, sa' du?» » Chichie, hör du!» »Jaså — hon, som var med efter frukosten.» »Precisemang! Men har ser du en, som har träffat henne i qvall, och det —» Det var inte sant — jag menar —» »Jo, se det är sant, för klockan åtta, när musiken» »Ja, men klockan sju», nästan röt han åt mig, »var det jag, som i allén borta vid» Han tvärtystnade, men jag inföll: »Det var bara det, jag ville veta. Tack för upplysningen!» Och så gick jag ned med hufvudet genomkorsadt af den bittra tanken: han hade varit lyckligare än vi alla —jag hade icke ens sett en skymt af henne på aftonen!