Drottningen hette Wa-ko-wa-ta, det namnet var ganska rikt på vokaler. Prins Oscar med ett par officerare hade fått tillträde till hennes mottagningsrum, hon var tatuerad och prickad, som en knäckebrödskaka; det enda lefvande språk som hon kunde var polynesiska och det var dött för de besökande. Hennes hofdam, ”madame” Elisabeth; tillkallades, hon kunde något franska och de redade upp sina artigheter; hennes kostym var endast en maggördel, men hennes skinn var ograveradt. Här var fest och musik i land hvarje kväll efter exercisen, tillställd af oss sjögastar, och tack vare vår sekond erhöllo vi utsträckt permission så att vi fingo se och deltaga i festligheterna. Sjömän hafva lätt att taga seden dit de komma, och snart voro en stor del af oss lika hemma i landets seder och bruk som infödingarna.