På lördagen hade hade det varit en stor folksamling nere vid kajen i Vanadis närhet. Musikerna spelade upp, och det var förunderligt att se vilken verkan tonerna hade på de svarta infödingarna. Deras kroppar började genast vagga av och an i takt, och inom kort var alltsamman en enda böjande massa. Våra sjömän dansade dansade tills de flåsande kastade sig ner på närmaste gräsmatta (nu voro de minsann dansörer allesamman), men det visade sig, att infördingarna voro så gott som outtröttliga. Under pauserna gjorde de gester åt musikanterna att skynda spela, och jag minns särskilt matros Larsson, då han slog sin arm kring en fullblodkvinnas nakna rygg och dansade med henne, tills han höll på att tappa andhämtningen. Ingen av oss hade då kunnat drömma om, att just denne glade och präktige kamrat, han, som skar ut transparangen till julafton i Lissabon med påskriften "God Jul", just han, skulle vara död nästa dag vid denna tid. Det blev så.