Söndagsmorgonen hade nämligen anslagits till jakt på de förut omtalade vilda getterna uppe på bergen. Att döda djur för nöjes skulle är ovärigt en civiliserad människa, men detta var icke någon nöjesjakt, som nu gick av stapeln. [...]Man hade skjutit 13 getter, då olyckan inträffade med matros Larsson... Det fanns en källa ett stycke nere på den branta bergssluttningen och Larsson, ivrig som han var, hade vid framkomsten till klippspetsen kravlat sig ned till den svåråtkomliga källan för att svalka sig. Det var då, som han förlorade fotfästet och störtade med huvudet före utför branten. En fransk båt lång närmast, och dess besättning hade följt vår jakt där upp på berget. Sålunda var det också denna båt som först hann fram till olycksplatsen, och vi kommo strax efter. På bergssluttningen alldeles vid sjön, mötte oss en beklämmande syn: där låg vor gode kamrat med ett djupt sår i huvudet. [...] Det var en tyst skara som återvände denna sköna söndagsmorgon och lade till vid fregattens fallrepstrappa. Ombord blev det samma undrande huru utgången skulle bliva. Man ville inte tänka sig möjligheten, att vår kamrat skullelämna oss, men så blev det dock. På söndagsmorgonen avled matros Larsson från Karlskrona.

Föga anade vi då, att redan följande dag skulle ett svart kors skrifvas i Vanadis' loggbok. Det var en söndagsmorgon, som anslagits till klappjag tpå vilda getter. Tidigt nog gick chefen med en del officerare samt fyrtio man af besättningen i land, der gendarmeriunderofficern samt ett par väl instruerade vägvisare mötte. Till operationsfält var en mycket bergig udde utsedd. Planen var enkel nog. Udden liksom delades i två plan af en skarp bergsrygg, som strök fram öfver dess midt; kanakerne skulle från öns inre drifva fram villebradet utefter bergsryggens ena sida, hvarpå getterna borde svänga om utepå uddens spets och slå in på andra sidan skiljovägen, der de skulle komma »stick i staf» pa ett led af beväpnade och obeväpnade jägare, de senare instruerade att taga så många killingar som möjligt lefvande. Drefvet strök fram ur skogen och närmade sig vändpunkten ute på udden. Skott började snart falla, getter likaså. Det skrälde i bergen, folket blef lifvadt och sprang fram för att göra fångar. Nere vid stranden lågo en fransk och en svensk båt klara att gripa allt lefvande, som sökte undkomma sjövägen. En get tog också denna utväg, men upphanns i sjön och togs der på i franska båten. Allt gick både hastigt och väl, villebrådet (hvaribland en lefvande killing) hopsamlades och en del officerare samt manskap varredan ute i båtarna, då plötsligt några rop från stranden tillkännagåfvo att nagot händt. Franska båten, som var närmast, hann först fram. Helt nära stranden fans en källa, svåråtkomlig men välbehöflig, i synnerhet för manskapet, som haft mycket att göra under jagten. Läkaren och några officerare voro snart framme, der folksamlingen syntes. Der låg en man, förbunden så godt omständigheterna medgifvit. Han hade under klättrandet ned till källan förlorat fotfästet på den både branta och höga bergsluttningen samt fallit med hufvudet före ned mot stenblocken. Det var vår glade matros Larsson. Nu låg han der med ett svårt sår i hufvudet, som mottagit den förfärliga stöten och blifvit alldeles rubbadt ur sin naturliga ställning. Under tystnad rodde båtarna ut till fregatten. Den ömmaste vård egnades vår skadade kamrat, men läkarnes ansträngningar kunde ej frånrycka döden dess byte. På qvallen samma dag utandades fregattens kanske sorgfriaste bröst sin sista suck. Följande dag blåste för första gången under resan den blågula flaggan på half stång. Allt var tyst.